Newmrs

Vi har repat och stått i inför morgondagens spelning och nu börjar det faktiskt låta riktigt bra, min förkylning till trots. Och nu fattas det bara att jag hittar en bra scenklädsel som döljer menssvullen mage och andra skavanker. Då kommer det att bli attans så bra.

Det har varit en bra dag överlag. Förutom en sak som jag snubblade över nu. Och det är en sak som är jätteroligt och helt fantastisk egentlige, men som kom som en chock och när saker kommer helt oväntat så kan de faktiskt göra ont, hur lite man än egentligen bryr sig på det sättet.

Han har fått en son. Och jag visste ingenting. Och jag förvånas själv över att det faktiskt gör lite ont. Eller mycket. Men så är jag ju menshormonell. Så överlag gör det väl lite ont. Men även det förvånar mig. För jag vill ju bara vara glad för hans skull. Han är ju värd det bästa. Mina vänner är värda det bästa.

Är det knepigt att en liten del av mig inte ville att hans liv skulle gå vidare även om mitt gjorde det?