Newmrs

Så här på söndagen, kyrkdagen och allt, känner jag en beundran hos en del människor. Jag vet inte om det har någon särskild form av andlighet i det, utan mer en tro på människan. Eftersom jag anar att större delen av er lever liv som har faktisk relation till er ålder och inte som jag, en förtida pensionär, så drar jag bara ett par exempel.

Min mamma, a.k.a. den ömma modern, hon är fan tuff. Fast i denna text får hon heta mamma, just för att den handlar om hur tuff hon är. Mamma har jobbat 20 år för samma arbetsgivare inom offentlig sektor, och det har väl varit upp och ner med tiden. På senaste tiden har det varit störtloppsbacke ner och alla vänner och hela familjen, kanske främst jag, har varit seriöst oroliga för hennes hälsa. Mamma har veckopendlat, hon bor tio mil bort från jobbet och det går close to inga bussar alls och det har inte funnits någon att åka med. Så mamma tog och skaffade sig en övernattningslägenhet och den till trots har det varit skitjobbigt för henne; dels att bo ifrån papi; dels att inte känna sig hemma någonstans. Och så i år hände något på jobbet som fick bägaren att rinna över. En form av stor jävla droppe surkärringar och skitsnack landande i mammas (och hennes närmsta kollegors) bägare och min mamma, som redan mådde dåligt, blev naturligtvis sämre. I vanliga fall brukar folk i allmänhet i dessa situationer sjukskriva sig (tro mig, jag vet). Det gjorde inte mamma. Hon sa upp sig! Hon vägrade ta mer skit och hon sade upp sig. Det är skitcoolt. Det är ju nu ett tag sedan och anledningen till att det väcks en beundran just denna kyrksöndag är att jag nu har börjat jobba i den kommun där hon bor. Så jag har samma sträcka till jobbet, dock går det fler bussar. Jag behöver inte vara i den kommunen hela veckor, det är olika från vecka till vecka. Och jag har, till skillnad från henne, någon att bo med när jag åker dit – jag bor hos henne eller hos kusiner. Men jag tycker att det är skitjobbigt. Jobbet i sig är helroligt och jag trivs i kommunen i fråga, men jag gillar. inte. att. åka. ifrån. N. Och ibland undrar jag hur länge jag skall orka. Visst, situationen är som den är just nu eftersom de möten som är bokade har någon annan bokat och det är en massa uppföljningar för att få kontroll på saker och ting. Jag kommer i fortsättningen själv ha kontroll över min kalender och mina möten. Jag tänker inte på något sätt säga upp mig, jag trivs superbra på mitt jobb och jag har väldigt bra och förstående arbetsgivare och närmsta chefer och kollegor. Men jag beundrar mamma.

Jag beundrar mig själv lite också. Fast det är för betydligt mindre orsak. Jag håller på att rensa lite bland kläder och saker och kartonger i källaren. Och verkligen rensar. Har jag inte använt jackan på över ett år åker den. Ja, jag tänker ju inte slänga balklänningen eller bröllopsklänningen, men ni förstår. Och! Det jag beundrar med mig själv är att jag inte kastar det. Jag skänker det till ett hem som tar emot kvinnor och barn där det finns en hotbild. Kvinnor som blivit misshandlade, dödshotade etc. För de måste ofta fly utan en pinal. Och mina grejor är inte skräp. Det är bara sådant som förpassats till fördel för nyare saker. Visst är det snällt? Och så enkelt. Så nu när vi skall till och flyttrensa och städa så är det bara att skicka dit grejorna istället för att kasta dem. Vi har redan lastat iväg lite möbler, både från vår och från mammas övernattningslägenhet. Jag är bra som gör så. Och äran är naturligvis inte min, det är once again mammas idé. Så egentligen beundrar jag väl henne mer. Men mig lite.

Nu skall jag sitta och ha ångest en stund och fundera om jag skall åka till skojjen ikväll och faktiskt orka jobba över imorgon eller om jag skall ta ubertidiga bussen imorgon och ändå vara tvungen att jobba över.
Kärlek till er!