Och så det där med att jag undrar…
…hur min kropp tänkte egentligen när den ansåg att det bästa sättet att börja en måndag och därmed en arbetsvecka (om än förkortad för min del) utan ett uns sömn? Troligtvis går det. Men troligtvis dör jag. Framåt elva kanske. Och vid två-fikat? Då är jag six feet under.
Efter avslutad arbetsdag, vilket då torde innebära i mitt nästa liv, skall jag fika med vackra systeryster. Jag har inte träffat henne på evigheter och lär inte göra det heller eftersom jag åker på torsdag och det känns ju lika långt dit som det känns att blicka tillbaka mot jura-perioden. Inte för att jag var med då, så gammal är jag inte.
Det som inte känns så avlägset är att min skjuts till jobbet går om cirka fem minuter. Är jag klar? Ja, nästan, men borde skynda mig.
Ha en skön måndag. Sörj mig inte för mycket, jag återupppstår.
