Newmrs

D&G har gjort ett fantastiskt jobb. Jag är helt make-overad. Eller kompletterad i min stil rättare sagt, de har valt supersnygga kläder och verkligen valt sådant jag passar i. Och vi skall göra om det redan nästa lön. Weee! Och vilka fantastiska människor!! Jag är helnöjd med min shoppingspree och all den trötthet och leda jag har haft hängande över mig idag (har känt mig rotlös idag, jobbmässigt sett alltså) försvann med dessa två vackra skönheter. Fantastiskt vad det kan vända.

Nu är jag dock trött och sömnig, sitter hos svärmor som blivit erbjuden jobbintervju och firar lite medelst datasurfande. Imorgon verkar det som om kusin kommer över med extern hårddisk och skall hela Astor. Jej!

Hur mår ni då?

Imorgon är det måndag. Då kommer jag återigen att byta kontor. Från mitt stora kontor med fjällutsikt skall jag nu flytta till ett mindre kontor med utsikt över ekonomiavdelningen. Just storleken bryr jag mig mindre om, men det har varit ganska rogivande att kunna se ut över våra vackra jämtländska fjäll när man har som mest att göra. Fast å andra sidan, jag är glad bara jag har jobb i dagsläget.

Tänk er, jag är 28 nu och jag vet fortfarande inte vad jag vill göra av mitt liv, vad jag skall bli när jag blir stor. Vet ni det? Alltså, vad ni vill bli? Skitsvårt tycker jag. Min mer rastlösa sida som jag har förtryckt i så många år nu börjar göra sig mer och mer påmind, och börjar ta över min kropp och själ. Tack och lov att N är lite mer jordbunden, även om han också har börjat känna det som om han vill gå vidare. Med mig, gott folk, inte ifrån mig. Jag släpper honom inte. Han är mitt allt. Men åter till huvudproblemet, vad skall jag bli när jag blir stor?

…så uberjävla mycket. Min vackra L fyllde 30 för bara någon dag sedan och jag har inte ens ringt. I och för sig så vet jag att hon vet att om jag hade haft en normal period i mitt liv hade jag ju nästan varit där enkom för att ge henne världens varmaste grattiskram, men ändå. Det plågar mig att jag är så typiskt dålig.

Har inte ens grattisfikat med Antira. I suck.

Helt plötsligt ser allt klarare ut. Och vet ni, jag mår faktiskt riktigt bra. Det har i och för sig aldrig varit nån fara med det, men ändå. Det känns lätt att andas och färgerna är klarare.

I helgen har vi vårt stödbarn J hos oss, och vi är just för dagen hos svärmor och bakar och lagar mat. Fast just nu är det filmdags för N och J. Haja läget, tror jag. Det känns som om jag skall ansluta till dem.

På tisdag skall jag gå och shoppa med två personliga shoppare, D & G. Och nej, inte Dolce och Gabbana, men definitivt lika god smak. It’s a new Erika on the horizon.

Jag vill bara börja med att berätta att vi mår bra. Jag och N mår bra och vi är oskadda. Så att ni vet det. Jag har ett blåmärke på armen och är lite stel i ryggen, vilket kanske är helt naturligt. Och nu när det är fastställt att vi mår bra så kan jag ju berätta med att mitt fortsatta liv som 28-åring just keep on throwing me fricking thorns. Utan att avslöja detaljer så har jag ju delat med mig av upplevelsen av att jag har haft några av de värsta veckorna ever sen min 28-årsdag. Så det var faktiskt skönt att åka bort på bröllop i helgen, en resa upp till Piteå bara jag och N och bara det faktum att vi skulle spendera sex sju timmar i bilen bara pratandes, sittandes, lyssnandes på musik kändes som en befrielse. Tills vi nådde någon mil nedanför Älvsbyn och fick spinn på den isiga vägen, snurrade runt några varv (på hjulen dock) och kraschade in i snövallen. Men som sagt vi är oskadda. Hade vi fått möte just där och då hade jag nog inte rapporterat fasligt mycket mer härifrån, men nu fick vi inte det och jag kan med glädje upprepa det faktum att vi är oskadda. Men det kändes ju som så typiskt att även det skulle hända, att vi även måste lägga några tusen på bilen bara som en bonus på de senaste veckornas misär. Morr. Bilen är emellertid körduglig, det är kofångaren och fronten som måste helbytas. Men ni vet ju att yta är allt. Och för att inte tala om mitt blåmärke.

Fast bröllopet var oerhört vackert. T & E fick varandra och det blev ett fantastiskt firande. Bruden var så vacker!! Ja, brudgummen också, men det är inte alltid det viktiga i kråksången. Det gick hyfsat bra att sjunga, alla gästerna var tårögda och nöjda i alla fall och jag fick mig en dans med brudgummen, med brudens far och N. Och det var en helt fantastisk resa om man bortser från kostnaden för bilen.

Och eftersom veckorna som passerat varit precis som de har varit så är jag ju tämligen ouppdaterad på era liv; dels för att jag inte hunnit/orkat; dels för att datorn fortfarande är uppfuckad. Jag skall ta tag i det där i veckan, jag behöver bara få hjälp av min kusin. Kanske detta är just vår vecka.

Men ni skall veta att jag tänker på er och undrar hur ni mår och hur ni har det. Jag kommer snart igen. Och jag är oskadd.

1) Datorn är mer trasig än någonsin.

2) Jag har mer att göra än någonsin.

3) Det händer mer än någonsin.

Jo, jag lever faktiskt och nej, jag är inte bloggless. Men just nu är det inte särskilt lätt att vara Erika. Det är dock ingen fara på taket, I will survive. Så att ni vet bara…

Tack för alla fina grattishälsningar. Hittills har dagarna som 28-åring varit rätt hårda, men jag är ju en hård tjej.

Kram!

Har precis sett klart filmen “This is England” och jag har nog aldrig mått så illa efter en film någon gång. Inte vad jag kan minnas så här i dagsläget. Aldrig så här berörd. Vet ni, jag är svensk, men jag har ett utländskt efternamn. Vad innebär det?

Och så kom kvällen, den ödesdigra kvällen då N och hans lillebror skulle på Korn. Och så blir N sjuk. Dödens sjuk  med frossa, feber och magont. Tur att lillebror hade en skuldra att lita på hos en kompis i stan. Så nu sitter N i sängen och leker med sin nya GPS och jag och storEbror laddar för att kolla p娔This is England” och lillebror N med vän är på konsert. Det löste sig fint det.

Och nu innan jag går vidare skall jag spela ett geografispel för att få det bekräftat hur fullkomligt värdelös jag är på världens länder och huvudstäder.

Det är måndag morgon, jag klev upp nio för att raka ben och allmänt clean up. Clean as a fishpipe, as some of us say. Vi var uppe lite sent igår då vi kollade på de första två kvartarna av Superbowl. Det såg illa ut för New York, men Mr. Manning städade upp lite där. Och så vann New York över segertippade New England. Sådant gillar jag. Jag hejar nästan alltid på underhuggarna, speciellt om det är en sport jag är totalt ointresserad av.

Idag är det en solig dag i hufvudstaden och vi har inga särskilda tider att passa. Förutom då vi skall hämta N:s lillebror på tåget. Men det vet jag ju inte ens när det är, så då kan det omöjligen vara så att jag har en tid att passa. Eller hur? Så fort N har klivit upp skall vi bege oss på stan för att bjuda storEbror på frukost. Ring om ni vill sällskapa med oss. Eller skicka in ett svar nu genast, för vi går om en halvtimma kanske.

Ha en skön måndag.
(Det är fantastiskt skönt att inte behöva kliva upp och gå till jobbet…)

Äntligen har storEbror kommit hem. Puh.