Och så det där med the end…
Det är fastställt och konstaterat. I am crash and burn girl.
Den här bloggen kommer att upphöra nu, det här blir det sista inlägget – sorgligt för jag var ganska nära 1000 (och en massa andra orsaker förstås – ni som vet, ni vet). Jag återkommer i annan skepnad snart, jag hoppas ni vill träffa på mig då. Hör i så fall av er helst mailledes eller i kommentatorsfältet så löser vi det. Kärlek till er alla och tack för de här åren.
Oroa er inte. Om fågel fenix kan resa sig ur askan, kan väl jag?
Och så det där med calm down, deep breaths…
Hold your own.
Know your name.
And go your own way.
Och så det där med torsdag…
Världen har inte gått under. Den kommer inte gå under heller. Inte idag, inte imorgon och förmodligen inte i helgen. Så släpp det ansvaret Erika, du är inte allsmäktig (även om du önskar att du vore och förmodligen kommer att bli med en utvald skara medregenter) och du kommer inte att dö.
Och så det där med implosion…
Today is a day of skjut mig. Don’t expect miracles from me today, people.
Och så det där med so far, so good…
Halva dagen förlupen, som den ömma modern brukar säga. Och än så länge har inget hänt. Eller jo, det var tydligen nåt bombdrama här i ösd, men det drabbade inte mig. Vad jag vet. Så nej, inget har hänt. Det har till och med varit en riktigt trevlig dag, trots att det är tisdag.
Men jag slappnar inte av riktigt än.
Och så det där med bävan…
Det kanske är pessimisten i mig, ni vet han som faktiskt ganska sällan kommer fram (klart det är en han), det kanske är han som känner en viss osäkerhet inför morgondagen. Det är ju trots allt tisdag. Det känns som om tisdagar är nyckfulla, och det är väl att lägga lite väl stort ansvar på en veckodag, men tisdagar är nog dagarna då allt antingen kan raseras eller byggas upp. Som om tisdagar bara kan bjuda på himmel eller helvete. Och jag har ingen aning vad morgondagen kan tänkas bjuda på. Jag menar, jag har ju haft en kanondag idag, även om jag har haft tuffa moment i det hela.
Jag behöver choklad. Damn it.
Och så det där med ett långt brev…
Jag skulle behöva skriva ett långt, långt brev där jag bara får ner alla förvirrade tankar på pränt så jag slipper ha dem i huvudet. Jag har en liten bok där jag börjat skriva upp en hel del, men jag vågar inte skriva ner allt – lämna ut mig och riskera att någon hittar den där boken. Skjut mig, vilken enormt jobbig situation. Därför blir det så att en del saker faktiskt helt och hållet trycks tillbaka in i hjärnan och jag är helt säker på att det är den största, om inte den enda, orsaken till att jag inte kommer längre med min ekonomistyrningsuppgift. Skriv tre sidor, stod det. Jag har kommit två och nästan en tredjedel på väg och jag vet allvarligt inte vad jag ska skriva mer utöver utfyllnadsordbajseri – sånt jag avskyr. Vi har en endaste bok att utgå ifrån och det är en ganska upprepande bok, det är inte så mycket nytt att tillägga. Jag kan inte gärna dra in ett budgetförslag för jag kan inga riktigt gissa mig till vilka poster som ska användas – det framgår inte alls av texten. Dessutom har han skrivit att det ska vara sammanhängade text i word. Det känns som om jag vill göra det riktigt bra, för jag lämnade in tredje uppgiften sent – jag vet inte ens om jag är godkänd på den (jag betvivlar skarpt att jag klarade den) och om jag känner mig själv och min stundande tentaångest rätt så lär jag inte ha energi eller tid över att komplettera. Vilket jag förmodligen måste göra på trean ändå. Och samtidigt så är jag ensam hemma tills på torsdag och vill gärna hinna rå om mig själv nu när jag har chansen. Så vad gör man? Den måste in idag och jag ska iväg på match om någon timme.
Anyhuu.